På insolvensrättens område kom nyligen ny lagstiftning då en helt ny lag om företagsrekonstruktion trädde i kraft den 1 augusti 2022. Lagen innehåller ett antal nyheter och kommer med välkomnade klargöranden på flera punkter. Bakgrunden till lagen är ett EU-direktiv som bland annat syftar till att minska antalet konkurser av i grunden fungerande företag och motverka hinder mot den fria rörligheten av kapital.

____________

När ett företag har svårt att betala sina skulder på kort sikt kan företaget eller de företaget står i skuld till (det vill säga borgenärer) ansöka om företagsrekonstruktion. Syftet med en sådan rekonstruktion är att försöka rädda verksamheter som i grunden är livskraftiga. I korthet innebär en företagsrekonstruktion att företaget (gäldenären) tillsammans med en företagsrekonstruktör ser över verksamheten och förhandlar med borgenärer.

____________

Genom den nya lagen kommer rekonstruktionsplanen, ett slags åtgärdspaket för att försöka rädda gäldenärens verksamhet, att vara det centrala.

Enligt den tidigare ordningen skulle en rekonstruktionsplan upprättas med åtgärdsförslag för verksamheten, men denna kunde inte antas av de berörda parterna eller fastställas av domstol. Oprioriterade borgenärer kunde i stället begära ackordsförhandling och rösta om ett förslag om en ekonomisk uppgörelse med gäldenären.

Numera kan gäldenären och i vissa fall rekonstruktören begära förhandling av en rekonstruktionsplan. Rekonstruktionsplanen kan bland annat avse åtgärder som nedskrivning av skuld, försäljning av verksamhetens tillgångar eller delar av verksamheten och byte av företagsledning. Planen ska antas genom omröstning av de som skulle beröras av planen. Den stora skillnaden är alltså att alla berörda får rösta om en framåtblickande och juridiskt bindande plan för verksamheten.

Omröstningen går till så att de berörda parterna delas in i grupper i förhållande till deras respektive rättigheter och intressen gentemot gäldenären. För att en rekonstruktionsplan ska antas krävs vidare att samtliga grupper antar planen med inbördes majoritet om två tredjedelar. Rätten ska senare fastställa planen.

____________

En annan förändring genom den nya lagen är ett förtydligande avseende avtal om hyreslokaler.

Förtydligandet avser så kallade fullföljdsfordringar, vilket är fordringar (eller skulder) som anses uppkomna under företagsrekonstruktionen och därför inte ingår i rekonstruktionsplanen. Detta betyder att en sådan fordran inte kan sättas ned genom rekonstruktionsplanen.

Enligt den nya lagen kan gäldenären nyttja en hyreslokal under en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion utan att hyresvärdens fordran på hyra behandlas som en fullföljdsfordran. Nyttjande efter den inledande månaden leder emellertid till en fullföljdsfordran.

Ordningen motsvarar vad som gäller för konkurser.

____________

En ny regel införs om gäldenärens rätt att säga upp långvariga avtal.

Enligt den nya regeln kan gäldenären säga upp de flesta långvariga avtal med verkan efter tre månader. Rättigheterna beträffande den återstående tiden behandlas som skadeståndsfordringar uppkomna före företagsrekonstruktionen (det vill säga inte fullföljdsfordringar). Sådana skadeståndsfordringar kan därför komma att omfattas av skuldnedskrivningar i rekonstruktionsplanen.

____________

Ytterligare en fråga som fick uppmärksamhet vid beredningen av lagstiftningsarbetet handlade om så kallade ipso facto-klausuler.

Ipso facto-klausuler är avtalade villkor med innebörden att avtal kan sägs upp i samband med ansökan om- eller beviljande av företagsrekonstruktion.

Även om den dominerande uppfattningen länge har varit att sådana villkor saknar verkan enligt svensk rätt, har situationen varit något oklar.

Numera kommer rättsläget att vara klarlagt. I enlighet med EU-direktivet anger den nya lagen om företagsrekonstruktion ett uttryckligt förbud mot ipso facto-klausuler. Exakt vilka villkor som kommer att ses som ipso facto-klausuler och därmed omfattas av förbudet återstår emellertid att se.

Kammarrätten upphävde den 16 maj förvaltningsrättens och IMY:s beslut om att fem aktörer inom hälso- och sjukvården ska betala sanktionsavgifter för överträdelse av EU:s dataskyddsförordning. I samtliga fall utom ett upphävdes också IMY:s förelägganden om att aktörerna skulle åtgärda vissa brister.

I alla mål fäste kammarrätten betydande vikt vid bevisbördans placering och vilket beviskrav som ska tillämpas vid sanktionsavgifter. Kammarrätten konstaterade att IMY har bevisbördan för att förutsättningarna för att påföra en sanktionsavgift enligt dataskyddaförordningen är uppfyllda. Vad gäller beviskravet ska det klart framgå att förutsättningarna för att besluta om en administrativ sanktionsavgift är uppfyllda. Det är ett högt beviskrav och detsamma som gäller för att påföra skattetillägg, men inte lika högt som för en fällande dom i brottmål.

Kammarrätten konstaterade också att den behovs- och riskanalys som ska föregå tilldelning av behörigheter till sjukhuspersonal inte är bunden av formkrav. Avgörande är i stället att personuppgiftsansvarig har säkerställt en lämplig säkerhetsnivå. Vad gäller behörighet för tillgång till personuppgifter konstaterade kammarrätten att behörigheten var anpassad till vad användaren behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Detta mot bakgrund av att en användare skyndsamt kan behöva tillgodogöra sig samtliga uppgifter om en patient för att vårda denne. Funktionen ”aktiva val” hade använts som integritetshöjande åtgärd. Kammarrätten konstaterade att behörigheten inte kunde bedömas utan underlag avseende vilken behörighet som krävs för en god och säker vård. Sådant underlag hade inte presenterats av IMY.

Högsta domstolen meddelade den 11 maj 2022 en dom avseende en skatterådgivares ansvar för lämnad rådgivning. Målet aktualiserar frågor om rådgivningen har varit oaktsam, hur skadan i så fall ska bedömas och skäligheten i en avtalad ansvarsbegränsning.

Bakgrund

Ett revisionsbolag uppdrogs av en fastighetskoncern att utreda om en fastighet kunde överlåtas till ett koncernbolag utan några negativa skattemässiga konsekvenser. Sedan revisionsbolaget meddelat att överlåtelsen kunde ske utan skattekostnad beslutade fastighetskoncernen att överlåta fastigheten. Fastighetskoncernen belades dock med en skatteavgift om ca 1 500 000 kronor. Fastighetskoncernen väckte då talan mot revisionsbolaget och yrkade skadestånd motsvarande skatteavgiften för felaktig och vårdslös rådgivning.

Var rådgivningen oaktsam?

I det aktuella målet konstaterade HD att revisionsbolagets rådgivare visserligen haft goda skäl för sin uppfattning att någon skatteavgift inte skulle komma att utgå, men att det handlat om en utpräglat udda situation och att rådgivaren haft anledning att räkna med att en skatteavgift skulle komma att utgå. Mot bakgrund av detta, och med hänsyn till den stora vikt som fastighetskoncernen förklarat sig ha fäst vid att några negativa skattekonsekvenser inte fick uppstå, ansåg Högsta domstolen att revisionsbolaget handlat oaktsamt.

Skadebedömningen

I målet var det utrett att fastigheten inte hade överlåtits om revisionsbolaget utfört sitt uppdrag tillräckligt aktsamt och att någon skatteutgift därmed inte hade uppkommit. Högsta domstolen konstaterade att det för skadebedömningen saknar betydelse att fastighetsförsäljningen i andra avseenden kan ha gett ekonomiska fördelar för koncernen. Den skada som drabbat fastighetskoncernen ansågs därmed svara mot skatteutgiften.

Var den avtalade ansvarsbegränsningen oskälig?

I uppdragsavtalet mellan revisionsbolaget och fastighetskoncernen hänvisades till revisionsbolagets allmänna villkor vari revisionsbolagets skadeståndsansvar begränsades till tio prisbasbelopp, ungefär 450 000 kronor. Fastighetskoncernen menade att ansvarsbegränsningen var oskälig och skulle jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.

Högsta domstolen konstaterade att bedömningen av en avtalad ansvarsbegränsnings oskälighet i grunden tar sikte på frågan om begränsningen med hänsyn till samtliga omständigheter utgör en orimlig riskavvägning mellan parterna. Vid den bedömningen har rådgivarens befogade intresse av att skydda sig mot vårdslösa misstag och förbiseende betydelse. Främst inverkar graden av oaktsamhet men även vilka möjligheter till försäkringsskydd som förekommer på ömse sidor och hur centralt åtagande som har åsidosatts.

Högsta domstolens tog i sin bedömning bland annat hänsyn till att redovisningsbolaget hade åtagit sig ett precist rådgivningsuppdrag på det egna specialområdet, där själva kärnan i detta uppdrag var att ge fastighetskoncernen ett fullgott underlag för en bedömning av fastighetsöverlåtelsens skattemässiga konsekvenser. Vidare hade det varit tydligt förutsebart för redovisningsbolaget vilken skada som ett otillräckligt råd i detta avseende riskerade att orsakade, nämligen en bestämd skatteutgift.

En central del i skälighetsbedömningen är dock graden av oaktsamhet, där Högsta domstolen framhöll att det i rådgivningsverksamhet inte helt går att undvika att det någon gång uppkommer skada som sammanhänger med ett eller flera förbiseenden och att det normalt sett framstår som rimligt att en uppdragstagare genom ansvarsbegränsningar kan skydda sig mot att sådana skador ger upphov till omfattande ersättningsskyldighet.

Mot bakgrund av detta, och särskilt med hänsyn till att redovisningsbolagets oaktsamhet varit förhållandevis begränsad, fann Högsta domstolen vid en samlad bedömning att det inte fanns anledning att jämka ansvarsbegränsningen.

Avgörandet kan läsas i sin helhet här.

I juni 2019 meddelade Finansinspektionen ett uppmärksammat beslut om att erlägga Hoylu AB (”Hoylu”), ett bolag noterat på Nasdaq First North Growth Market, en sanktionsavgift om 2,1 miljoner kronor. Finansinspektionen ansåg att Hoylu bland annat åsidosatt kraven på offentliggörande av insiderinformation enligt EU:s marknadsmissbruksförordning (”MAR”) genom att inte offentliggöra en motparts identitet i pressmeddelande. Beslutet, som skapat stor debatt, överklagades och kammarrätten har nyligen avkunnat dom. Kammarrätten valde att inte döma i enlighet med Finansinspektionens linje men domen har nu överklagats till Högsta förvaltningsdomstolen. I det följande redogör vi för vår uppfattning av rättsläget.

Finansinspektionens sanktionsbeslut grundade sig på Hoylus hantering av informationsgivning i samband med ingåendet av ett ramavtal med Holland America Line (”HAL”), som ingår i en av världens största kryssningskoncerner – Carnivalkoncernen. I april 2017 offentliggjorde Hoylu ett pressmeddelande med uppgifter om att bolaget ingått ”ett femårigt Master Service Agreement” med ett ”stort USA-baserat livsstils- och kommunikationsbolag” och att kontraktsvärdet uppskattades till mer än två miljoner USD. Därefter offentliggjorde Hoylu ett kompletterande pressmeddelande i vilket det förtydligades att motparten var ”ett stort globalt kryssningsföretag med underhållning och hotell”. Finansinspektionen ansåg dock, trots offentliggörandet av ytterligare beskrivningar, att motpartens namn var av betydelse för att kunna bedöma Hoylus möjligheter att långsiktigt attrahera nya kunder och ingå avtal. Hur Finansinspektionen kom till denna slutsats presenteras inte i beslutet. Finansinspektionen hävdade, helt utan att utveckla resonemanget, att information om ”motpartens namn i kundförhållanden typiskt sett är av stor betydelse för investerare”.

Beslutet överklagades och ärendet har därefter behandlats av förvaltningsrätten (Mål nr 16255-19) samt därefter av kammarrätten (Mål nr 8292-20). I kammarrättens dom framfördes att när ett avtal ingås ska hänsyn tas till bland annat avtalets beskaffenhet och betydelse för emittenten, vilken typ av avtalspart som avtalet ingåtts med och vilken övrig information som offentliggjorts. Kammarrätten ansåg, i det aktuella fallet, att avtalets potentiella ordervärde var mycket högt i förhållande till bolagets omsättning. Därutöver utgjorde avtalet ett ramavtal som i sig inte innehåller några beställningar, vilket medförde att en mer utförlig beskrivning av avtalsparten krävdes än om det varit fråga om ett rent orderavtal.

Hoylus kompletterande pressmeddelande innehöll information om vilken bransch avtalsparten verkar i, samt att företaget verkar på en global marknad. Då det potentiella ordervärdet var den centrala delen av avtalets betydelse för bolaget ansåg kammarrätten att Hoylu offentliggjort tillräckligt med information om avtalet i detta fall. Underlåtenhet att offentliggöra en avtalsparts identitet utgjorde, enligt kammarrätten, därför inte ett åsidosättande av kraven på offentliggörande av insiderinformation enligt MAR.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det inte finns någon särskild skyldighet att offentliggöra en avtalsparts identitet i pressmeddelanden enligt reglerna om offentliggörande av insiderinformation i MAR. Detta är även i linje med tidigare beslut från Nasdaqs disciplinnämnd. Slutsatsen att motpartens identitet inte behöver offentliggöras ska dock behandlas med viss försiktighet eftersom en motparts identitet enligt kammarrätten i många fall kan utgöra insiderinformation. Då domen har överklagats till Högsta förvaltningsdomstolen är rättsläget heller inte helt klarlagt.

Mot bakgrund av ovan är vår rekommendation att bolag i varje enskilt fall gör en allsidig bedömning av avtalet samt motparten. I bedömningen bör bolaget särskilt beakta avtalets beskaffenhet.  Av kammarrättens dom synes exempelvis motpartens identitet inte vara av lika stor betydelse vid rena orderavtal eller redan fullgjorda förpliktelser. Om det i stället är fråga om ett samarbetsavtal är det emellertid mycket som tyder på att motpartens namn bör offentliggöras. En emittent bör dock alltid beakta avtalets ekonomiska värde och betydelse för bolaget.

Varje år går ett antal kollegor från Tvistlösningsgruppen igenom Högsta domstolens avgöranden. Vi väljer ut de rättsfall som har störst betydelse för de rättsområden vi på TM & Partners lämnar råd inom och håller en lättsam dragning för våra kollegor med efterföljande diskussion. I år är tveklöst det så kallade Omsättningsmålet det mest intressanta/betydelsefulla avgörandet. Målet är en fortsättning på en rad rättsfall som Högsta domstolen producerat de senaste åren på temat lojalitet i avtalsförhållanden (jfr ”Överförmyndaren”, ”Ränteskruven”, ”Kravmjölken”, ”Skogssällskapet” och ”Leksaksaffären i Vimmerby”).

Omsättningsmålet gäller något så ovanligt som lojalitet och skadeståndsskyldighet inom ramen för ett aktieöverlåtelseavtal och en avtalad möjlighet till tilläggsköpeskilling/lättnad mot tredjeman för säljaren.

Ägaren av ett bolag överlät samtliga aktier i målbolaget. I aktieöverlåtelseavtalet föreskrevs en skyldighet för köparna att lösa säljaren från ett borgensåtagande som säljaren hade gentemot en bank när bolagets årsomsättning översteg 10 miljoner kr eller när bolaget omsatt totalt 10 miljoner kr från tillträdesdagen.

Omsättningen översteg dock aldrig det belopp som angavs i avtalet. Detta eftersom köparna efter överlåtelsen krediterade fakturor utställda på bolag närstående till dem samt i övrigt omdirigerade verksamheten i det överlåtna bolaget till egna närstående bolag. Slutligen överlät köparna målbolagets inkråm till andra bolag som ägdes av dem och försatte kort därefter målbolaget i konkurs. Säljaren tvingades därför uppfylla sitt borgensåtagande gentemot banken och krävde därefter köparna på motsvarande belopp. Hade köparna inte agerat illojalt, så hade årsomsättningen i målbolaget med marginal överstigit 10 miljoner kronor innan bolaget försattes i konkurs.

Högsta domstolen konstaterade att klausulen i överlåtelseavtalet skulle förstås på så sätt att den innebar en plikt för köparna att lojalt verka för att det uppsatta målet för omsättningen skulle uppnås, bland annat eftersom avtalsklausulen annars skulle bli innehållslös för säljaren.

Mot denna bakgrund ansåg Högsta domstolen att de åtgärder köparna hade vidtagit direkt motverkade det mellan parterna förutsatta omsättningsmålet. Eftersom köparna inte heller hade visat att åtgärderna var företagsekonomiskt nödvändiga fann Högsta domstolen att köparna var skadeståndsskyldiga gentemot säljaren med ett belopp motsvarande borgensåtagandet.

Högsta domstolens avgörande i målet är intressant eftersom det berör frågan om lojalitetspliktens omfattning och under vilka omständigheter en parts agerande i strid med lojalitetsplikten kan ge upphov till skadeståndsskyldighet. Särskilt gäller detta vid företagsöverlåtelser.

Lojalitetsplikten innebär i det aktuella fallet att köparna var skyldiga att efter bästa förmåga verka för att omsättningsvillkoret uppfylldes. Det bör noteras att Högsta domstolen valt ett tydligt och kraftfullt språk när de skriver att parterna efter ”bästa förmåga” skulle verka för att förutsättningarna för tilläggsköpeskilling skulle kunna uppnås. Möjligen är ordvalet väl kraftfullt.

Omfattningen av lojalitetsplikten ska emellertid avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. En parts agerande måste ställas i relation till motpartens rimliga förväntningar och hänsyn måste därvid tas till fördelningen av risk och kontroll över omständigheter som regleras i avtalet.

På konsumenträttens område kommer inom kort ny lagstiftning att träda i kraft. Den första nyheten aktualiseras den 1 maj 2022 genom att en ny konsumentköplag träder i kraft. Den 1 juli 2022 följs den nya konsumentköplagen upp med vad som benämns ”Ett moderniserat konsumentskydd”.

Förändringarna som träder i kraft den 1 maj innebär bland annat ändringar vad gäller fel och garantier. Genom ändringarna införs även ett helt nytt tillämpningsområde då lagen även kommer att omfatta digitala varor och tjänster.

Förändringarna för den 1 juli, det så kallade ”moderniserade konsumentskyddet” kommer bland annat att ställa högre krav på näringsidkaren avseende den information som ska ges till konsumenter. Det ökade kravet på informationsgivning gäller för bland annat prissänkningar och konsumentrecensioner vilka ska hanteras och presenteras betydligt mer transparent än vad som är fallet idag.

De nya bestämmelserna kommer att sanktioneras med höga avgifter, ett system inte helt olikt det som gäller vid behandling av personuppgifter genom GDPR.

Varning och avgift på 130 miljoner kronor för Trustly på grund av brister i penningtvättsarbetet.

Den 22 februari meddelade Finansinspektionen beslut om varning och sanktionsavgift på 130 miljoner kronor för Trustly Group AB med anledning av brister i dess efterlevnad av penningtvättsregelverket. Beslutet är ett av de senaste i raden av Finansinspektionens ingripanden på området penningtvätt och finansiering av terrorism, vilket var ett av Finansinspektionens prioriterade områden under 2021 med fokus på mindre banker och betaltjänstleverantörer.

Finansinspektionen konstaterar att bristerna inneburit en klar risk att bolaget och det finansiella systemet i ökad omfattning har kunnat utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism. Bristerna har bland annat bestått i att bolaget inte har definierat användarna av bolagets tjänster som kunder och därmed inte inkluderat dem i sina befintliga riktlinjer och allmänna riskbedömning. Bolaget har följaktligen inte bedömt den risk som uppstått i relation till större delen av bolagets faktiska kundbas.

Att bolagets kunder även har varit kunder hos en bank, vars konton har använts i anslutning till transaktionerna, har inte inneburit någon lättnad avseende bolagets ansvar då Finansinspektionen poängterar att det är bolaget, och därmed inte användarens bank, som tillhandahåller tjänsten till användaren.

Beslutet tydliggör vikten för verksamhetsutövare att göra en noggrann bedömning av kundbegreppet enligt penningtvättsregelverket, av vilket det framgår att ett kundförhållande kan uppstå redan vid t.ex. en enstaka transaktion eller innan ett avtal sluts. Beslutet visar också att en person som är kund hos en verksamhetsutövare som omfattas av penningtvättsregelverket också samtidigt kan utgöra en kund hos annan verksamhetsutövare, även när samtliga parter deltar i samma transaktion.

I samband med beslutet ovan beslutade Finansinspektionen även om varning och sanktionsavgift på 14 miljoner kronor för betalningsinstitutet ClearOn AB på likartade grunder.

Regeringen har nu presenterat lagförslag som ska reformera den svenska arbetsrätten. Förslagen ligger i linje med den principöverenskommelse om trygghet, omställning och anställningsskydd som tidigare träffats mellan Svenskt Näringsliv, Förhandlings- och samverkansrådet PTK, Industrifacket Metall och Svenska Kommunalarbetareförbundet.

Förslagen innebär ett flertal ändringar av bl.a. lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS), samt införande av ett nytt och parallellt offentligt studiestöd liksom omställningsstöd till arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal.

De föreslagna ändringarna av arbetsrätten innebär i korthet följande:

Saklig grund vid uppsägning från arbetsgivares sida ersätts av sakliga skäl
I likhet med nuvarande regler kan sakliga skäl vara arbetsbrist eller personliga skäl. Det nya förslaget innebär ingen ändring i sak vad gäller uppsägning pga. arbetsbrist utan syftar till att göra det mer förutsebart vad som krävs för en giltig uppsägning pga. personliga skäl. Sakliga skäl ska anses föreligga om arbetstagaren gjort sig skyldig till ett tillräckligt allvarligt brott mot anställningsavtalet och arbetstagaren insett eller bort inse detta. En avvägning ska inte längre göras mot arbetstagarens intresse av att behålla anställningen och det ska inte heller göras någon prognos med avseende på hur arbetstagaren i framtiden kan tänkas komma att bete sig.

Arbetsgivaren får en utökad möjlighet att göra undantag från turordningen
Vid uppsägning pga. arbetsbrist ska alla arbetsgivare kunna undanta tre arbetstagare enligt förslaget, oavsett antal anställda hos arbetsgivaren.

Anställningen kommer inte längre bestå under en tvist om ogiltighet när en arbetstagare sagts upp
Enligt förslaget ska en anställning upphöra vid uppsägningstidens slut även om uppsägningen är tvistig. Detta kommer medföra lägre kostnader för arbetsgivare eftersom lön inte behöver utbetalas under en pågående tvist om uppsägning. För att motverka överträdelser av reglerna föreslås samtidigt en höjning av skadestånden för felaktiga uppsägningar och avskedanden.

Omreglering till lägre sysselsättningsgrad
Arbetsgivare ska iaktta vissa turordningsregler när arbetstagares sysselsättningsgrad sänks (s.k. hyvling) och arbetstagare ska ha rätt till omställningstid motsvarande deras uppsägningstid (dock max tre månader).

Allmän visstidsanställning ersätts av särskild visstidsanställning
Den nya anställningsformen liknar den tidigare men ska övergå till en tillsvidareanställning redan efter 12 månader i stället för 24 månader som idag gäller för en allmän visstidsanställning. Arbetstagare som haft en särskild visstidsanställning i mer än nio månader under de senaste tre åren ska ha företrädesrätt till återanställning i ny särskild visstidsanställning.

Anställningsavtal på heltid ska vara norm
Om inget annat avtalas särskilt ska ett anställningsavtal anses gälla på heltid.

Anställda hos bemanningsföretag får en ökad möjlighet till tillsvidareanställning hos kundföretag
Uthyrda arbetstagare ska erbjudas tillsvidareanställning hos kundföretaget om de arbetat vid samma driftsenhet hos kundföretaget i minst 24 månader under en period om 36 månader. Kundföretaget kan som alternativ erbjuda arbetstagare en ersättning motsvarande två månadslöner.

Flertalet av reglerna ska vara dispositiva på så sätt att avvikelser kan göras genom kollektivavtal.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 30 juni 2022 och tillämpas första gången den 1 oktober 2022.

Den 4:e juni antog EU-kommissionen nya standardavtalsklausuler dels för överföring till tredje land dels för s.k. personuppgiftsbiträdesavtal.

Standardavtalsklausuler för överföring till tredje land som ingås mellan en data exportör och data importör i ett land utanför EU/EES kan vara ett alternativ för att sådan överföring av personuppgifter ska vara tillåten under GDPR. Standardavtalsklausulerna används i stor utsträckning av bl.a. molntjänstleverantörer och andra IT-leverantörer för överföring utanför EU.

Det har funnits ett behov av att uppdatera de tidigare, tills nu gällande, avtalsklausulerna, som togs fram innan GDPR. Enligt EU kommissionen innebär beslutet en uppdatering utifrån GDPR, anpassning till flera olika överföringsscenarier, större flexibilitet för behandlingskedjor med flera parter involverade, möjlighet för fler än två parter att ingå avtal samt en praktisk verktygslåda för att säkerställa efterlevnad av EU-domstolens dom i Schrems II. De nya standardavtalsklausulerna gör åtskillnad mellan följande överföringar:

• personuppgiftsansvarig till personuppgiftsansvarig (controller to controller),
• personuppgiftsansvarig till personuppgiftsbiträde (controller to processor),
• personuppgiftsbiträde till personuppgiftsbiträde (processor to processor) och
• personuppgiftsbiträde till personuppgiftsansvarig (processor to controller).

Beslutet har publicerats i EU:s officiella tidning den 4 juni och träder ikraft den 27 juni. De till nu gällande standardavtalsklausulerna för överföring upphör att gälla den 27 september och kan således inte användas i nya avtal efter det datumet. För behandlingar som redan sker med stöd av tidigare standardavtalsklausuler gäller dessa till den 27 december 2022, under förutsättning att de behandlingar som är föremål för avtalet förblir oförändrade och att användningen av dessa klausuler säkerställer att överföringen av personuppgifter omfattas av lämpliga skyddsåtgärder. Innan 27 december 2022 behöver parter som överför personuppgifter med stöd av nuvarande standardavtalsklausuler således upphöra med överföringen eller ingå nya avtal, alternativt hitta annan laglig grund för överföringen.

Kommissionen har även antagit ett beslut rörande standardavtalsklausuler mellan personuppgiftsansvariga och personuppgiftsbiträden. Standardavtalsklausulerna i bilagan till beslutet får användas i avtal mellan en personuppgiftsansvarig och ett personuppgiftsbiträde som behandlar personuppgifter för den personuppgiftsansvariges räkning.

Prolongation of Covid-19 support measures

Several Covid-19 support measures have been prolonged and will continue to apply during the spring of 2021, amongst others:

• The short-time work allowance will continue to apply until 30 June 2021.
• The restructuring support will continue to apply until April 2021. A prolongation to June 2021 is awaiting approval from the European Commission.
• The Swedish state will continue to bear the employers’ higher costs for sick pay until April 2021.
• The temporary abolishment of the requirement for employees to present a doctor’s certificate from sick day eight and onwards has already been prolonged until April 2021, as well as the abolishment of the qualifying deduction for sick pay (Sw. karensavdrag).

Several appeals regarding the short-time work allowance

The media has reported that the Swedish Agency for Economic and Regional Growth in several cases has not applied the law regarding short-time work allowance correctly and thereby made wrong decisions regarding allowances to companies during the pandemic. In at least 20 cases tried by the Administrative Court of Stockholm, the court has stated that the agency has not applied the law correctly and over 60 employers have had their appeal ruled in their favor. However, in a clear majority of the over 500 cases tried by the court so far, the court has ruled in favor of the agency. Over 5,000 appeals have been made to the Administrative Court of Stockholm and more can be expected.

Ruling from the Labor Court regarding the requirement to give notice of termination in person

In a recent case from the Labor Court, the court ruled that it was not reasonable to demand that the notice of termination, with mandatory information on actions to be taken in order to claim damages or invalidity, should have been given to the employee in person (as is the main rule). The court accepted that the employer had sent the notice in a registered letter to the employee’s last known address when the employee did not show up at the meeting with the employer because the employee had symptoms of Covid-19. Thus, the time limit had begun to run ten days after the employer had sent the registered letter to the employee, despite the fact that the employee did not collect the letter and thus did not receive any notice of action for invalidity. [AD 2021 nr 3]

Consequences of the employer not correcting misunderstandings regarding a termination

In a recent case from the Labor Court, the court tried whether an employee had been summarily dismissed or resigned voluntarily when she after a meeting with the managing director did not perform any work. The employee thought that she had been terminated during the meeting whereas the employer held that the employee had taken time off and thereafter did not show up for work. The court stated that where the employer has reason to believe that an employee perceives himself as dismissed, the employer must clarify the situation and correct any misunderstandings regarding the employment. The employer may not use any uncertainty or ambiguity to allow the employment to end. Since the employer had not corrected the misunderstanding, the court found that the employee had been summarily dismissed. Since there was not just cause for termination, the employer was obliged to pay damages in accordance with the Swedish Employment Protection Act. [AD 2021 nr 14]

If you would like more information or specific advice, please contact our L&E team.