Högsta domstolen har avgjort mål om skiljeklausuls giltighet i ramavtal och allmänna villkor.

Den 17 maj 2023 meddelade Högsta domstolen beslut i mål där frågan var huruvida en skiljeklausul i ett ramavtal utgjorde rättegångshinder i en tvist om ett senare träffat avropsavtal. KB Plastunion väckte talan mot Husqvarna som invände att talan skulle avvisas eftersom tvisten omfattades av skiljeavtal. Högsta domstolen hade att pröva huruvida det fanns ett gällande skiljeavtal mellan parterna.

Om skiljeklausuler i ramavtal och standardavtal

Enligt 1 § lag (1999:116) om skiljeförfarande kan parter ingå avtal om att dispositiva tvister ska avgöras genom skiljeförfarande. Om parterna har träffat ett sådant avtal får inte en allmän domstol pröva tvisten, om någon av parterna invänder att det finns ett skiljeavtal. Ett skiljeavtal kan avse framtida tvister om ett i avtalet angivet, konkretiserat, rättsförhållande.

Ramavtal används ofta när parter ska reglera hur framtida köp ska gå till. När en part senare ska göra ett köp, avropa, under ramavtalet så blir ramavtalet en del av avropsavtalet. En skiljeklausul i ett ramavtal kan således bli del av avropsavtalet och bindande avseende tvister om avropsavtalet.

För att bedöma huruvida skiljeklausuler i standardavtal utgör avtalsinnehåll eller inte används allmänna avtalsrättsliga principer. För att ett standardavtal ska bli del av ett avtal måste en part ha fått kännedom om standardavtalet före det att avtalet ingicks. Genom en tydlig hänvisning till standardavtalen och genom att hålla villkoren tillgängliga för motparten kan avtalsparterna bli bundna av en skiljeklausul som finns däri trots att motparten inte faktiskt tagit del av skiljeklausulen. Är en skiljeklausul överraskande eller särskilt betungande kan det leda till att bundenhet inte uppstår.  Emellertid, anses en skiljeklausul som utgångspunkt inte särskilt överraskande eller betungande i kommersiella avtalsförhållanden (jfr NJA 1980 s. 46).

Bedömningen i detta fall

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att det fanns ett gällande avtal mellan parterna från 2007. Att avtalet skulle ha upphört fann domstolen inget stöd för. Av avtalet framgick att villkoren var tillämpliga på köp av produkter i enlighet med efterföljande inköpsordrar, vilket bl.a. innefattade en skiljeklausul som omfattade tvister om avtalet och inköpsordrar. År 2014 upprättade Husqvarna inköpsordrar i enlighet med avtalet vilket KB Plastunion senare levererade under. I fakturorna som KB Plastunion upprättade hänvisades till såväl ordrarnas nummer samt varornas artikelnummer. Dessa beställningar omfattades av skiljeklausulen, trots att det inte hade gjorts några beställningar under ett antal år.

Högsta domstolen uttalade vidare att om 2007 års skiljeklausul inte hade gällt så hade KB Plastunion likväl varit bunden av skiljeklausulen i Husqvarnas allmänna villkor. Husqvarna hade nämligen i sina inköpsordrar inkluderat en hänvisning till deras allmänna villkor vari det fanns en skiljeklausul, motsvarande den i avtalet. Av ordrarna framgick även en webbadress där de allmänna villkoren fanns tillgängliga för KB Plastunion. KB Plastunion har sedan levererat i enlighet med ordrarna utan någon invändning mot skiljeklausulen i de allmänna villkoren.

Läs Högsta domstolens beslut i sin helhet här

Arbetsdomstolen har meddelat dom i ett mål (AD 2023 nr 2) där en anställd sades upp på grund av anklagelser om grovt tjänstefel. Efter att Arbetsdomstolen ogiltigförklarat uppsägningen uppkom frågan om en arbetsgivare får avräkna lön som den anställde har fått från en annan arbetsgivare efter uppsägningen, från den lön som arbetsgivaren är skyldig att betala på grund av den felaktiga uppsägningen.

Arbetsdomstolen konstaterade att principen för ogiltigförklaring av en uppsägning är att anställningsförhållandet ska fortsätta på samma sätt som före uppsägningen. Detta innebär att arbetsgivaren är skyldig att betala lön för tiden efter den felaktiga uppsägningen. Arbetsdomstolen ansåg emellertid att det inte är acceptabelt att en arbetstagare som har yrkat ogiltigförklaring av en felaktig uppsägning får högre ersättning än den faktiska förlusten. Arbetsdomstolen uttalade även att det framstår som orimligt och oskäligt att en arbetsgivare skulle behöva betala full lön för tid då en anställd utfört arbete åt någon annan och fått lön för detta. Mot bakgrund av detta fastställde Arbetsdomstolen att lönen från den andra arbetsgivaren skulle avräknas från den anställdes lönefordran på grund av den felaktiga uppsägningen.

Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, har meddelat dom i två separata mål. Domarna gäller för mål nr 441-22 och 3375-22 där två anställda skadades genom olycksfall när de arbetade hemifrån. I båda fallen klargjorde HFD att för att det ska finnas ett samband mellan arbetet och en olycka när den anställde arbetar hemifrån. Ett grundläggande krav måste vara att olyckan inträffar när den försäkrade personen utför sina arbetsuppgifter. Ett olycksfall som inträffar medan den anställde gör något annat ska således inte bedömas som ett olycksfall i arbetet. I båda fallen uttalade HFD att eftersom den centrala aspekten vid bedömningen av sambandet mellan olyckor som inträffar vid arbete hemifrån är distinktionen mellan arbete och privatliv, är det irrelevant om distansarbetet varit frivilligt eller beordrat av arbetsgivaren.

Mål nr. 441-22

Under pandemin arbetade en anställd hemifrån då arbetsgivaren hade beordrat distansarbete för att minska spridningen av Covid-19. Medan han arbetade lossnade strömkabeln till hans dator och föll ner på golvet. När han böjde sig ner för att plocka upp kabeln stötte han till sin son, som lekte under skrivbordet. Kollisionen orsakade en tandskada hos den anställde. HFD fann att den anställde råkat ut för en olycka när han arbetade vid datorn och böjde sig ner för att plocka upp en strömkabel. Olyckan inträffade därför när han utförde sitt arbete. Det som hände var dock att han kolliderade med sin sons huvud. Enligt HFD hänförde sig olyckan därför huvudsakligen till den anställdes privatliv. HFD fastställde att det inte fanns ett tillräckligt samband mellan arbetet och olyckan för att det skulle anses vara fråga om en arbetsskada som omfattades av arbetsskadeförsäkringen.

Mål nr. 3375-22

En anställd, som arbetade hemifrån under Covid-19-pandemin, drabbades av en tandskada när hon reste sig från sitt skrivbord för att ställa undan en kaffekopp och sedan gå på promenad med sin hund. Skadan uppstod när hunden blev ivrig och hoppade upp mot henne. HFD konstaterade att olycksfallet inträffade när hon ställde ut en kaffekopp i köket för att gå på promenad med sin hund. HFD fastställde att olyckan därför inte inträffade när den anställde utförde sitt arbete. Det fanns således inget samband mellan arbetet och olyckan för att det skulle anses vara fråga om en arbetsskada som omfattades av arbetsskadeförsäkringen.

Enligt dataskyddsförordningen, GDPR, har den registrerade på begäran rätt till ”en kopia av de personuppgifter som är under behandling” (artikel 15.3). Denna rätt innefattar enligt EU-domstolens dom av den 4 maj 2023, F.F mot Österreichische Datenschutzbehörde och CRIF GmBH, C‑487/21, ECLI:EU:C:2023:369, rätt att erhålla en kopia av utdrag ur handlingar eller till och med av hela handlingar eller utdrag ur databaser om dessa innehåller den registrerades personuppgifter. Detta om tillhandahållandet av en sådan kopia är nödvändigt för att den registrerade ska kunna utöva sina rättigheter enligt GDPR på ett effektivt sätt. Andras fri- och rättigheter ska dock även de beaktas.

I december 2018 begärde en privatperson tillgång till en kopia av de personuppgifter som ett kreditupplysningsföretag behandlade om hen. Kreditupplysningsföretaget svarade på begäran med en sammanställd förteckning. Då någon kopia av begärda handlingar inte tillhandahållits klagade hen till Österreichische Datenschutzbehörde (DSB). DSB avslog klagomålet med motiveringen att kreditupplysningsföretaget inte hade åsidosatt den registrerades rätt att få tillgång till sina personuppgifter. När ärendet efter överklagan av beslutet skulle prövas av federala förvaltningsdomstolen begärdes ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende tolkningen av orden kopia och information i artikel 15.3 första respektive tredje meningen i dataskyddsförordningen (GDPR).

Enligt EU-domstolen får ordet kopia tolkas utifrån ordets normala betydelse, det vill säga ”en exakt återgivning eller avskrift av ett original”. Domstolen går vidare med att konstatera att begreppet får läsas i ljuset av betydelsen av ordet personuppgifter i GDPR, vilket innefattar såväl objektiva som subjektiva upplysningar. För tydlighets skull förklarar EU-domstolen att ordet kopia inte avser en handling i sig utan endast de personuppgifter som handlingen innehåller. En avgränsning får således göras utifrån vad som utgör personuppgifter i den aktuella handlingen.    Hänsyn ska därvid tas till om tillhandahållandet är nödvändigt för att den registrerade ska kunna utöva sina rättigheter.

Intressant att notera är att det i den bedömning som ska göras även hänsyn till andras fri- och rättigheter ska tas. Avslutningsvis klargör dock EU-domstolen att en sådan bedömning inte bör medföra att en registrerad förvägras all information.

Den information som ska lämnas, enligt artikel 15.3 tredje meningen, avser enligt EU-domstolen de personuppgifter som den personuppgiftsansvarige ska tillhandahålla en kopia av enligt artikel 15.1 första meningen.

Personuppgiftsansvariga kan behöva se över sina rutiner för utlämnande av information till registrerade i anledning av domen. Förutom att det endast mycket undantagsvis kan vara tillräckligt med en sammanställning av personuppgifter kan det finnas anledning att se över vilka bedömningar som bör göras för att beakta andras intressen, inkluderande personuppgiftsansvarigs.

Har du frågor eller funderingar relaterade till GDPR? Tveka inte att höra av dig till vår techgrupp.