Sagan om ”Ringen”
Högsta domstolen har avgjort mål om res judicata vid ny talan om surrogatprestation.
Den 6 december 2022 meddelade Högsta domstolen beslut i det intressanta målet ”Ringen”. I ett tidigare mål hade tingsrätten i dom förpliktigat S att till K utge en ring som tillhörde K. När S därefter inte överlämnade ringen till K begärde K verkställighet hos Kronofogden. S påstod, precis som i tingsrätten, att denne inte hade ringen och detta ledde till att Kronofogden inte kunde verkställa domen.
K väckte en ny talan i tingsrätten med yrkande om att S skulle ersätta ringens värde. S bestred yrkandet och invände att den tidigare domens rättskraft utgjorde hinder för ny prövning. Frågan som Högsta domstolen hade att pröva var om en tidigare dom där käranden tilldömts att utfå viss egendom från svaranden hindrade en ny talan där käranden i stället yrkade att få ersättning för egendomens värde, surrogatprestation. En delfråga var om det var av betydelse att den tidigare domen inte hade kunnat verkställas.
Högsta domstolen har i praxis konstaterat att den negativa rättskraften, som gör att ett mål som prövats inte kan prövas igen, inte bara gäller samma rättsföljd utan även alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder. Praxis är dock utvecklad för mål om betalningsskyldighet. Det finns flera skäl som talar för att rättskraften bör bedömas på liknande sätt i mål om surrogatprestation. Eftersom en kärande inte kan få bifall för både ett yrkande om att få ut viss egendom och ett yrkande om ersättning för samma egendoms värde är det tydligt att yrkandena är alternativa. Den negativa rättskraften av en dom om utfående av egendom täcker då även ett yrkande om ersättning för egendomens värde.
Att få ut en viss egendom och att få ersättning för samma egendoms värde anses även ekonomiskt likvärdiga ur rättskraftshänseende trots att utfående av egendom oftast ses som en starkare rättsföljd. En surrogatprestation ska så långt som möjligt ersätta egendomens värde men kan aldrig jämställas helt med egendomen.
I ”Ringen” ansåg dock Högsta domstolen att det varken är möjligt eller lämpligt att låta praxis om rättskraft, utformad för vissa typer av ersättning, omfatta alla typer av civilrättsliga anspråk. Rättskraften är även begränsad i tiden och omständigheter som inträffat efter lagakraftvunnen dom kan göra att en ny talan ska tillåtas trots att den rör samma sak. Sådana omständigheter ska utgöra rättsfakta och vara relevanta.
Om en dom om utfående av egendom inte kan verkställas skulle käranden lida rättsförlust om en ny talan inte tillåts. Käranden hade inte genom ett andrahandsyrkande om ersättning i den första processen kunnat undanröja den risken eftersom ett sådant yrkande inte skulle prövas om yrkandet om utfående bifölls.
Att S inte längre hade ringen och inte kunde följa domen som då inte heller kunde verkställas ansågs vara ett nytt och relevant rättsfaktum. Därför tillät Högsta domstolen K:s nya talan om ersättning även fast den avsåg samma sak.
