Under den senaste rapportperioden blev det i flera fall omfattande kursreaktioner på delårsrapporter från bolag på den svenska marknaden. Kraftiga kursreaktioner på en planerad rapport leder till frågan om det hade funnits skäl till en vinstvarning (eller omvänd vinstvarning). I det följande redogör vi för reglerna om vinstvarning.

Bolag vars finansiella instrument är upptagna till handel på exempelvis en reglerad marknad eller MTF-plattform offentliggör regelbundet finansiell information. I många fall sker det genom kvartalsvisa delårsrapporter som publiceras på förutbestämda datum som kommuniceras innan räkenskapsåret inleds.

Samma bolag är skyldiga att följa EU:s marknadsmissbruksförordning (MAR). Enligt MARs informationsgivningsregler är ett bolag skyldigt att så snart som möjligt informera allmänheten om insiderinformation som direkt berör bolaget. Med insiderinformation förstås information av specifik natur som inte har offentliggjorts, som direkt eller indirekt rör ett eller flera bolag eller ett eller flera finansiella instrument och som, om den offentliggjordes, sannolikt skulle ha en väsentlig inverkan på priset på de finansiella instrumenten eller relaterade finansiella derivatinstrument. Det kan därför föreligga en skyldighet att offentliggöra finansiella resultatavvikelser i förväg genom en så kallad vinstvarning (eller omvänd vinstvarning).

Vilka finansiella avvikelser utgör insiderinformation?

För att kunna avgöra om avvikelser avseende bolagets resultat eller finansiella ställning utgör insiderinformation ska en helhetsbedömning av omständigheterna i det aktuella fallet göras med utgångspunkt i den information som bolaget tidigare har kommunicerat till marknaden i fråga om finansiella resultat, prognoser och framåtblickande uttalanden. Vid denna bedömning bör även naturliga säsongsvariationer i den bransch som bolaget verkar och den allmänna marknadsutvecklingen beaktas.

Analytikerestimat, om sådana finns tillgängliga, kan ses som en relevant indikation på hur bolagets historiska kommunikation har uppfattats och vilka marknadsförväntningar den har gett upphov till. Det gäller särskilt om bolaget bevakas av flera analytiker och deras bild av bolaget är samstämmig. Analysen av om en avvikelse föreligger kan dock inte endast baseras på en jämförelse av analytikerestimaten, utan en bredare analys erfordras.

Om bedömningen leder till att det förekommer en relevant avvikelse och denna sannolikt skulle ha en väsentlig inverkan på priset på bolagets finansiella instrument – varmed ska förstås att en förnuftig investerare sannolikt skulle utnyttja informationen som en del av grunden för sitt investeringsbeslut – ska information om avvikelsen offentliggöras. Mindre avvikelser föranleder således ingen separat informationsgivningsskyldighet. En rimlig utgångspunkt i det avseendet är att det inte föreligger skyldighet att vinstvarna om informationen håller sig inom vad som kan anses utgöra ett normalt intervall mot bakgrund av vad bolaget tidigare har kommunicerat och andra kända omständigheter.

Huvudregeln är att offentliggörande av insiderinformation ska ske så snart som möjligt. Offentliggörandet får dock skjutas upp, exempelvis till det planerade rapportdatumet, om vissa villkor är uppfyllda. Ett av dessa villkor är att det inte ska vara sannolikt att ett uppskjutet offentliggörande vilseleder allmänheten.

Enligt riktlinjer utfärdade av den Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, ESMA, skulle ett uppskjutet offentliggörande av insiderinformation sannolikt vilseleda allmänheten i åtminstone följande situationer:

• Insiderinformationen avviker väsentligt från bolagets tidigare offentliggjorda meddelanden om den fråga som insiderinformationen avser.
• Insiderinformationen gäller det faktum att bolagets finansiella mål troligtvis inte kommer att uppnås, om dessa mål tidigare har offentliggjorts.
• Insiderinformationen står i strid med marknadens förväntningar, om sådana förväntningar baseras på signaler som bolaget tidigare har skickat till marknaden till exempel i intervjuer, vid presentationsmöten med investerare eller i andra typer av kommunikation som härrör från eller har godkänts av bolaget.

Mot denna bakgrund kan det konstateras att utrymmet för att skjuta upp offentliggörandet av information om en finansiell avvikelse som är så väsentlig att den bedöms utgöra insiderinformation är begränsat eftersom det uppskjutna offentliggörandet i normala fall sannolikt skulle vilseleda allmänheten. Vi ser en risk att vinstvarningsinstitutet underanvänds och skulle inte bli förvånade om tillsynen skärps på detta område.

För att minska risken för misstag på detta område rekommenderar vi därför noterade bolag att se över sina interna rutiner för att löpande identifiera avvikelser som föranleder skyldighet att vinstvarna. Särskild vaksamhet krävs av bolag som har avgett finansiella prognoser med konkreta uppgifter om den förväntade nivån av resultatet eller andra nyckeltal. Om avvikelsen uppmärksammas nära inpå ett planerat delårsrapportdatum kan det, bortsett från att riskera att utgöra en överträdelse av MAR, ge intryck av att bolaget inte har haft kontroll på resultatutvecklingen och/eller att de interna rutinerna är bristfälliga.

Vill du veta mer? Kontakta gärna:

• Johan Wigh
• Philip Bihl

Genomförande av direktiv 2019/790 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiv 96/9/EG och 2001/29/EG

Redan år 2012 meddelade EU-kommissionen att en översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen i ljuset av den digitala inre marknaden skulle inledas. Målet var att minska skillnaderna i intäkter mellan stora internationella internetföretag och europeiska innehållsproducenter. Det första förslaget fick ett relativt ljummet bemötande när det presenterades i september 2016. Efter ett flertal omarbetningar, reservationer och diskussioner antogs direktivet och trädde sedermera i kraft den 6 juni 2019. Det är framförallt två artiklar som har väckt uppmärksamhet och mötts med omfattande kritik under arbetets gång, den så kallade länkskatten i artikel 11 (numera 15), och internetfiltret i artikel 13 (numera 17). Länkskatten (vilken i praktiken varken är en skatt eller omfattar själva länkningsprocessen i sig) innebär att bl.a. mediebolag kan få ersättning när deras material sprids via vissa typer av informationsplattformar, medan internetfiltret tar sikte på att innehållsplattformar – här brukar YouTube nämnas som exempel – ska ansvara för det upphovsrättsligt skyddade material som laddas upp utan rättsinnehavarens tillstånd. Artikelns syfte är att uppmuntra dessa plattformar att ingå avtal med rättighetshavare och möjliggöra ersättning för det nyttjande som sker av användarna av plattformen.

Direktivet skulle ha varit införlivat i medlemsstaternas nationella rätt den 7 juni 2021, men processen har i flertalet länder blivit försenad. Den 7 juli i år överlämnade regeringen proposition 2021/22:278 till riksdagen med förslag till anpassning av lagstiftningen med hänsyn till den senaste tekniska utvecklingen och för genomförande av direktivet.

Propositionen innehåller ett flertal nya inskränkningar, bl.a. för att underlätta forskning och undervisning – det blir till exempel tillåtet att använda verk i undervisning i illustrativt syfte, och för digital undervisning under förutsättning att det sker i en säker elektronisk miljö. Vidare främjas även bevarandet av kulturarvet och möjligheterna att fritt återge äldre konstverk förbättras. Framställare av presspublikationer ska också ges en ny ensamrätt till sina publikationer för att få ersättning när deras verk används på internet (se bl.a. ovan om länkskatten).

Vad som är av särskilt intresse är dock de nya bestämmelser som föreslås för att stärka avtalspositionen för upphovspersoner, utövande konstnärer och fotografer när de överlåter sina rättigheter till förlag, producenter, tidningar och andra aktörer på den upphovsrättsliga marknaden. I de nya, enligt förslaget tvingande, bestämmelserna 29–29 c finns bestämmelser om upphovspersonens rätt till ersättning och information och i de följande bestämmelserna även i förekommande fall rätt att häva ett avtal. Det sägs dock uttryckligen i förslaget att dessa rättigheter inte avser överlåtelse av upphovsrätt till datorprogram.

Vad gäller ersättning vid överlåtelse av upphovsrätt sägs inledningsvis att upphovspersonen har rätt till skälig ersättning. Vad det är får naturligt nog avgöras i varje enskilt fall. Den stora nyheten i detta avseende är dock att upphovspersonen har rätt till ytterligare skälig ersättning om det senare visar sig att den ursprungliga ersättningen är för låg i förhållande till förvärvarens intäkter från nyttjandet av verket. För att kunna utvärdera huruvida den avtalade ersättningen är skälig åläggs förvärvaren en informationsplikt att minst en gång per kalenderår lämna aktuell, relevant och uttömmande information om hur verket har nyttjats, samtliga intäkter hänförliga till verket och den ersättning som upphovspersonen har rätt till. Denna informationsplikt gäller endast om förvärvaren faktiskt har haft intäkter hänförliga till verket eller att upphovspersonens ersättning är beroende av i vilken omfattning verket faktiskt används. Hur denna princip ska implementeras har direktivet lämnat fri för medlemsstaterna att besluta om, och det har diskuterats om redan nu gällande lagstiftning ger uttryck för att upphovspersoner har rätt till ersättning när de överlåter rättigheter. Förslaget har i ljuset av detta också mött kritik i enlighet med ”om det inte är trasigt behöver vi inte laga det” då det anses att marknaden redan idag tillgodoser upphovspersonens rätt till ersättning och att det i vart fall finns den s.k. generalklausulen i 36 § avtalslagen att falla tillbaka på om det i enskilda fall inte skulle respekteras. Här argumenterar dock propositionen relativt detaljrikt eftersom det inte är självklart att en ersättning som är för låg för att kunna anses vara lämplig och proportionerlig alltid måste anses vara oskälig. Dessutom säger direktivets artikel 18, som förslaget bygger på, inget direkt om oskälighet.

Som bekant har vi förbud mot retroaktiv tillämpning av lag i Sverige, en aspekt som diskuteras ingående i propositionen med motiveringen att det upphovsrättsliga skyddet har en mycket lång livstid – till och med utgången av det 70:e året efter upphovspersonens död. Skulle retroaktiv tillämpning av de nu aktuella bestämmelserna ske skulle det kunna få mycket långt gående konsekvenser på överlåtelser som är gott och väl över 100 år gamla. Därav föreslås, i enlighet med direktivets artikel 20, att viss retroaktiv tillämpning av rätten till skälig ersättning bör införas men begränsas till avtal som tillkommit i en tid då den upphovsrättsliga marknaden generellt inte skiljde sig i allt för stor utsträckning från vad som gäller idag. För att kunna påkalla denna möjlighet krävs dock att den avtalade ersättningen kan anses vara oproportionerligt låg. Det förespråkas därför att rätten att påkalla ytterligare skälig ersättning ska begränsas till en period om 20 år tillbaka i tiden.

Det är svårt att sia om vad de föreslagna bestämmelserna får för effekt om de antas i sin nu föreslagna form. Som bekant inom området får vi också invänta närmare tolkning från domstolarna. Klart är dock att det är ett tydligt ställningstagande av EU och lagstiftaren att ålägga förvärvare en informationsplikt och ge upphovspersoner en retroaktiv rätt till ersättning. Upphovsrättens grundambition är att värna skapande och ge incitament för kreatörer och kommersiella aktörer att komma överens om hur verk får användas, något som de nu föreslagna bestämmelserna onekligen ger uttryck för.

Ändringarna ska enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 2023, med retroaktiv tillämpning avseende rätten till ytterligare ersättning för avtal ingångna som tidigast den 1 januari 2003.

Har du några frågor eller funderingar med anledning av förändringarna på upphovsrättens område är du mer än välkommen att kontakta Techgruppen.

Högsta domstolen har avgjort mål om res judicata vid ny talan om surrogatprestation.

Den 6 december 2022 meddelade Högsta domstolen beslut i det intressanta målet ”Ringen”. I ett tidigare mål hade tingsrätten i dom förpliktigat S att till K utge en ring som tillhörde K. När S därefter inte överlämnade ringen till K begärde K verkställighet hos Kronofogden. S påstod, precis som i tingsrätten, att denne inte hade ringen och detta ledde till att Kronofogden inte kunde verkställa domen.

K väckte en ny talan i tingsrätten med yrkande om att S skulle ersätta ringens värde. S bestred yrkandet och invände att den tidigare domens rättskraft utgjorde hinder för ny prövning. Frågan som Högsta domstolen hade att pröva var om en tidigare dom där käranden tilldömts att utfå viss egendom från svaranden hindrade en ny talan där käranden i stället yrkade att få ersättning för egendomens värde, surrogatprestation. En delfråga var om det var av betydelse att den tidigare domen inte hade kunnat verkställas.

Högsta domstolen har i praxis konstaterat att den negativa rättskraften, som gör att ett mål som prövats inte kan prövas igen, inte bara gäller samma rättsföljd utan även alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder. Praxis är dock utvecklad för mål om betalningsskyldighet. Det finns flera skäl som talar för att rättskraften bör bedömas på liknande sätt i mål om surrogatprestation. Eftersom en kärande inte kan få bifall för både ett yrkande om att få ut viss egendom och ett yrkande om ersättning för samma egendoms värde är det tydligt att yrkandena är alternativa. Den negativa rättskraften av en dom om utfående av egendom täcker då även ett yrkande om ersättning för egendomens värde.

Att få ut en viss egendom och att få ersättning för samma egendoms värde anses även ekonomiskt likvärdiga ur rättskraftshänseende trots att utfående av egendom oftast ses som en starkare rättsföljd. En surrogatprestation ska så långt som möjligt ersätta egendomens värde men kan aldrig jämställas helt med egendomen.

I ”Ringen” ansåg dock Högsta domstolen att det varken är möjligt eller lämpligt att låta praxis om rättskraft, utformad för vissa typer av ersättning, omfatta alla typer av civilrättsliga anspråk. Rättskraften är även begränsad i tiden och omständigheter som inträffat efter lagakraftvunnen dom kan göra att en ny talan ska tillåtas trots att den rör samma sak. Sådana omständigheter ska utgöra rättsfakta och vara relevanta.

Om en dom om utfående av egendom inte kan verkställas skulle käranden lida rättsförlust om en ny talan inte tillåts. Käranden hade inte genom ett andrahandsyrkande om ersättning i den första processen kunnat undanröja den risken eftersom ett sådant yrkande inte skulle prövas om yrkandet om utfående bifölls.

Att S inte längre hade ringen och inte kunde följa domen som då inte heller kunde verkställas ansågs vara ett nytt och relevant rättsfaktum. Därför tillät Högsta domstolen K:s nya talan om ersättning även fast den avsåg samma sak.

Läs mer om Högsta domstolens beslut här

Den 19 mars 2019 antogs förordning (EU) 2019/452 om upprättande av en ram för granskning av utländska direktinvesteringar i unionen. Syftet med regelverket är att motverka de risker och hot mot säkerheten eller den allmänna ordningen i unionen som utländska direktinvesteringar kan ge upphov till. Förordningen möjliggör för medlemsstaterna att anta, ändra eller behålla system för granskning av utländska direktinvesteringar inom medlemsstaternas territorium med hänsyn till säkerhet eller allmän ordning.

En SOU (2021:87) gick förra hösten ut på remiss, där remissmottagarna gavs fram till den 22 februari 2022 att lämna synpunkter. Lagförslaget, lag om anmälan och granskning av utländska direktinvesteringar, avser träffa utländska investeringar i svenska företag som bedriver ”skyddsvärd verksamhet”, som ger investeraren kontroll över mer än 10% av rösterna eller andelarna i målbolaget. Vad skyddsvärd verksamhet utgör har ännu inte definierats, men föreslås omfatta:

• samhällsviktig verksamhet,
• säkerhetskänslig verksamhet,
• verksamhet som prospekterar, utvinner, anrikar eller säljer råvaror som är kritiska för EU eller andra metaller och mineral som är kritiska för Sveriges försörjning,
• verksamhet vars huvudsakliga ändamål innefattar behandling av känsliga personuppgifter eller lokaliseringsuppgifter,
• verksamhet som rör framväxande teknologier och annan strategiskt skyddsvärd teknologi,
• verksamhet som tillverkar, utvecklar, bedriver forskning om eller tillhandahåller produkter med dubbla användningsområden eller tillhandahåller tekniskt bistånd för sådana produkter, eller
• verksamhet som tillverkar, utvecklar, bedriver forskning om eller tillhandahåller krigsmateriel eller tillhandahåller tekniskt stöd avseende krigsmateriel.

Lagstiftningen föreslås även träffa ”indirekta utländska investeringar”, exempelvis investeringar av svenska företag som är direkt eller indirekt kontrollerade av en utländsk investerare. Ryssland, Kina och Iran lyfts som särskilt bevakningsvärda länder.

Inspektionen för strategiska produkter
Enligt lagförslaget kommer investeraren ha en skyldighet att anmäla investeringen till Inspektionen för strategiska produkter (ISP) innan investeringen genomförs. Även det företag som är föremål för investeringen kommer som huvudregel vara skyldigt att upplysa investeraren om att den aktuella lagen gäller för verksamheten. Om lagförslaget genomförs innebär det med andra ord att fler krav kommer att ställas på såväl investerare som målbolag i samband med transnationella investeringar och transaktioner. Sådana förfaranden kan således bli något mer tidskrävande än vad de är idag.

Lagstiftningen föreslås gälla för investeringar som genomförs efter den första februari 2023, men då ärendet fortfarande bereds inom Regeringskansliet kommer tidsramen med största sannolikhet att förlängas. Den eventuella lagstiftningen förväntas ha stor inverkan på det svenska investeringsklimatet, varför det under 2023 blir särskilt intressant att följa frågan närmare och invänta presentation av proposition.

Läs mer här

Skyddet för personuppgifter vid tredjelandsöverföring, dvs när personuppgifter behandlas utanför EU, har länge varit ett problematiskt område. Sedan EU-domstolen (EUD) i Schrems II-målet underkände och ogiltigförklarade Privacy Shield och fastslog att det inte gav ett tillräckligt skydd för överföring av personuppgifter från EU till USA, har det i många fall varit svårt att använda amerikanska molntjänster från ex Google, Amazon och Microsoft, utan att bryta mot GDPR. Nu har dock president Joe Biden undertecknat en order om införandet av ett nytt ramverk för dataöverföring mellan EU och USA, som ska förenkla överföring av personuppgifter till USA.

Ogiltigförklarandet av Privacy Shield bottnade i att amerikansk rätt saknar ett tillräckligt skydd för personuppgifter motsvarande skyddet i EU-rätten. Enligt amerikansk rätt kan nämligen underrättelsetjänster bl a inhämta personuppgifter om utländska medborgare som lagras hos vissa amerikanska företag, vilket strider mot GDPR. EUD begränsade även möjligheten för verksamheter att använda s k standardavtalsklausuler vid dataöverföring till USA, vilket varit ett alternativ till Privacy Shield. För att säkerställa en adekvat skyddsnivå vid tredjelandsöverföring till USA krävs därför nu kompletterande skyddsåtgärder. Dessa är inte alltid praktiska eller ens möjliga att införa, varför det nya ramverket är efterlängtat.

Ramverket innehåller bl a nya krav gällande amerikansk signalspaning och utökat skydd för privatpersoners uppgifter. Därtill ska en ny prövningsprocess inrättas för klagomål gällande insamling och behandling av personuppgifter. Första instans är den amerikanska regeringens Civil Liberties Protection Officer, vars beslut ska kunna överklagas till en ny dataskyddsöverdomstol.

Med ramverket som grund kan EU-kommissionen nu anta ett beslut om adekvat skyddsnivå för USA, dvs att landet anses ha en tillräckligt hög skyddsnivå. Då kan personuppgifter baserat på Kommissionens beslut framöver överföras till USA utan särskilt tillstånd, så länge förutsättningarna i beslutet är uppfyllda. Det kommer dock dröja innan detta blir verklighet. Först ska Kommissionen ta fram ett utkast till beslut om adekvat skyddsnivå, som sedan bl a ska remitteras till Europeiska dataskyddsstyrelsen för utlåtande och godkännas av medlemsstaterna, innan ett formellt beslut kan antas. Prognosen är att det i bästa fall kan ske under 2023.

Ramverket syftar till att åtgärda de brister som adresserades i Schrems II. Förhoppningen är därför att det ska klara en eventuell framtida prövning av EUD. Viss osäkerhet råder dock med tanke bl a på att den order som Biden undertecknat inte utgör lag utan närsomhelst kan dras tillbaka. Vidare finns tveksamheter kring om den prövningsprocess som ska inrättas uppfyller EU-rättens krav på rättslig prövning. Därtill återstår att se om USA i praktiken kommer ändra sin utbredda övervakning. Tills vidare fortlöper alltså osäkerheten kring användandet av vissa molntjänster.

Förhandsavtal är ett avtal om framtida upplåtelse av en bostadsrätt. De nya reglerna om förhandsavtal träder i kraft 1 januari 2023 och kommer få stor inverkan vid framtida upplåtelser av nyproducerade bostadsrätter. Syftet med de nya reglerna är att stärka konsumentskyddet genom att ställa högre krav på bostadsutvecklare, vilka behöver se över sina rutiner och avtalsmallar för att säkerställa regelefterlevnad.

Informationsskyldighet m.m.

En stor förändring är att bostadsrättsföreningar åläggs en utökad informationsskyldighet vid ingående av förhandsavtal. Ett erbjudande om att ingå förhandsavtal ska innehålla samtliga avtalsvillkor samt klar och begriplig information om vad avtalet innebär och vilka risker som är kopplade till avtalet, t.ex. viktiga steg i byggprojektet, föreningens ekonomi, privatekonomiska risker förknippade med att ingå förhandsavtal (risk för prisnedgång på marknaden, räntehöjningar etc.), risken för förändringar i lägenhetens utförande samt under vilka förutsättningar det är möjligt att frånträda avtalet. Med anledning av mängden information som ska lämnas införs även en betänketid för spekulanten om minst sju dagar från att denne har mottagit ett för föreningen bindande erbjudande om att ingå förhandsavtal. Under betänketiden får lägenheten inte erbjudas till annan. Vid avvikelse från angivna lagregler är förhandsavtalet inte bindande för förhandstecknaren om inte avvikelsen är ringa.

En annan viktig ändring är att förhandsavtal ska innehålla information om gällande bygglov, vilket i praktiken innebär att förhandsavtal inte kan ingås förrän det finns ett beviljat och verkställbart bygglov. Det kommer således inte heller vara möjligt att villkora förhandsavtal med att bygglov ska beviljas.

Beräknad tid för upplåtelse och tillträde

I syfte att stärka konsumentskyddet har den beräknade tiden för upplåtelse av lägenhet som ska anges i förhandsavtal snävats in och får uppgå till högst tre månader. Upplåtelseavtal ska innehålla bestämt datum för tillträde, om tillträde inte sker i samband med undertecknande.

Rätt att frånträda

Enligt de nya lagreglerna utökas möjligheten att frånträda förhandsavtal vid förseningar och avvikelser från vad som är avtalat. Härtill åläggs föreningen en skyldighet att snarast möjligt skriftligen informera om väsentliga avvikelser. Uppsägning ska ske inom 3 månader från den dag förhandstecknaren fick kännedom om avvikelsen.

Intygsgivarnas oberoende[1]

En ekonomisk plan ska vara försedd med intyg av två personer. I allmänhet är det vanligt att intygsgivare samarbetar i par och återkommande anlitas av samma uppdragstagare. För att säkerställa att intygsgivningen håller hög kvalitet och att intygsgivarna har en fristående ställning i förhållande till bostadsrättsföreningen och de aktörer som utformar den ekonomiska planen skärps kraven på intygsgivare genom införande av regler om oberoende och opartiskhet. Idag finns få registrerade intygsgivare på Boverkets hemsida. Det kan därför bli en utmaning för bostadsutvecklare att uppfylla angivna krav. Det införs även krav på att Boverket ska godkänna föreningars val av intygsgivare.

Lagförslag om andra föravtal

En viktig förändring i förhållande till det ursprungliga lagförslaget är att det inte kommer införas något förbud mot andra föravtal, ex. bokningsavtal eller optionsavtal.

[1] Lagändringar avseende den ekonomiska planen och intygsgivare träder i kraft 1 januari 2024.

Förvaltningsrätten i Stockholm ändrade den 10 juni 2022 Integritetsskyddsmyndighetens beslut om att MedHelp AB ska betala sanktionsavgifter om 12 miljoner för överträdelse av dataskyddsförordningen. Skälet för beslutet var bland annat bolagets överföring av personuppgifter till det thailändska bolaget MediCall (Sweden) Co, som behandlat personuppgifter i samband med sjukrådsupplysning via 1177 som utförts på uppdrag av MedHelp. Förvaltningsrätten upphävde beslutet och återförvisade det i en del till IMY. I övriga delar ändrade förvaltningsrätten beslutet på så sätt att de utfärdade sanktionsavgifterna sattes ned.

Förvaltningsrätten fann, till skillnad från IMY, att MedHelp haft rätt att överföra personuppgifter till MediCall och låta bolaget behandla personuppgifter i samband med den sjukvårdsupplysning som bolaget utförde på uppdrag från MedHelp. I korthet var grunden att MediCall varit att anse som vårdgivare vars personal omfattats av tystnadsplikt för svensk hälso- och sjukvård samt de avtal som MedHelp träffat med de berörda regionerna. Mot bakgrund av detta upphävde förvaltningsrätten IMY:s beslut i denna del. Förvaltningsrätten konstaterade dock att överlämnandet av personuppgifter till MediCall inneburit att personuppgifterna överförts till tredjeland. Eftersom IMY inte prövat huruvida den aktuella överföringen uppfyllt kraven vid tredjelandsöverföring återförvisade förvaltningsrätten målet i denna del till IMY för förnyad prövning.

I likhet med IMY fann förvaltningsrätten att MedHelp brustit i sin skyldighet att vidta lämpliga tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder för att säkerställa en lämplig säkerhetsnivå, inte uppfyllt sin informationsskyldighet gentemot de registrerade samt inte vidtagit lämpliga tekniska säkerhetsåtgärder för att säkerställa förmågan att återställa tillgänglighet och tillgång till personuppgifter vid en incident. Vidare fann förvaltningsrätten, i likhet med IMY, att det fanns skäl att påföra sanktionsavgift för överträdelserna. Med hänsyn till att MedHelp efter incidenten vidtagit åtgärder för att förhindra ytterligare skada och förebygga framtida incidenter, vilka i vissa fall varit mer långtgående än vad som krävts enligt lagstiftning, fann dock förvaltningsrätten att det fanns skäl att sätta ned sanktionsavgiften. Sammantaget bestämdes den sammanlagda sanktionsavgiften i stället till 8 800 000 kr.

Kontakta oss gärna om ni är intresserade av att ta del av en mer utförlig sammanfattning eller domen i sin helhet!

Förslagen om ändring i lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS) trädde i kraft den 30 juni 2022 och ska tillämpas av arbetsgivare från och med den 1 oktober 2022. Propositionen och regeringens sammanfattning av nya LAS går att läsa i sin helhet här. Flertalet av reglerna är dispositiva på så sätt att avvikelser kan göras genom kollektivavtal.

De föreslagna ändringarna av arbetsrätten innebär i korthet följande:

Saklig grund vid uppsägning från arbetsgivares sida ersätts av sakliga skäl

I likhet med nuvarande regler kan sakliga skäl vara arbetsbrist eller personliga skäl. Den nya termen innebär ingen ändring i sak vad gäller uppsägning pga. arbetsbrist utan syftar till att göra det mer förutsebart vad som krävs för en giltig uppsägning pga. personliga skäl. Sakliga skäl ska anses föreligga om arbetstagaren gjort sig skyldig till ett tillräckligt allvarligt brott mot anställningsavtalet och arbetstagaren insett eller bort inse detta. Däremot ska en avvägning inte längre göras mot arbetstagarens intresse av att behålla anställningen och det ska inte heller göras någon prognos med avseende på hur arbetstagaren i framtiden kan tänkas komma att bete sig.

Arbetsgivaren får en utökad möjlighet att göra undantag från turordningen

Vid uppsägning pga. arbetsbrist kan alla arbetsgivare (oavsett antal anställda) välja att undanta tre arbetstagare enligt de nya reglerna.

Anställningen kommer inte längre bestå under tvist om ogiltighet

Enligt de nya reglerna ska en anställning upphöra vid uppsägningstidens slut även om uppsägningen är föremål för tvist. Detta kommer medföra lägre kostnader för arbetsgivare eftersom lön och övriga förmåner inte behöver utbetalas under pågående tvist om ogiltighet av uppsägning. För att motverka överträdelser av reglerna införs samtidigt en höjning av skadestånden för felaktiga uppsägningar och avskedanden.

Omreglering till lägre sysselsättningsgrad

Arbetsgivare ska iaktta vissa turordningsregler när arbetstagares sysselsättningsgrad sänks (s.k. hyvling) och arbetstagare ska ha rätt till omställningstid motsvarande deras uppsägningstid (dock max tre månader).

Allmän visstidsanställning ersätts av särskild visstidsanställning

Den nya anställningsformen liknar den tidigare men ska övergå till en tillsvidareanställning redan efter 12 månader i stället för 24 månader som gäller för en allmän visstidsanställning idag. Arbetstagare som haft en särskild visstidsanställning i mer än nio månader under de senaste tre åren ska ha företrädesrätt till återanställning i ny särskild visstidsanställning.

I förhållande till särskild visstidsanställning kommer en övergångsbestämmelse att tillämpas som kan vara praktiskt viktig för arbetsgivare att känna till. Vid bedömningen om en särskild visstidsanställning som ingås efter den 30 september 2022 har övergått till en tillsvidareanställning så ska även tidigare anställningstid i allmän visstidsanställning från och med den 1 mars 2022 beaktas. Tid i allmän visstidsanställning före den 1 mars 2022 ska inte beaktas och för anställningsavtal om allmän visstidsanställning som redan pågår den 1 oktober 2022 ska de äldre reglerna i fråga om anställningens övergång till tillsvidareanställning tillämpas.

Anställningsavtal på heltid ska vara norm

Om inget annat avtalas särskilt ska ett anställningsavtal anses gälla på heltid.

Anställda hos bemanningsföretag får en ökad möjlighet till tillsvidareanställning hos kundföretag

Uthyrda arbetstagare ska erbjudas tillsvidareanställning hos kundföretaget om de arbetat vid samma driftsenhet hos kundföretaget i sammanlagt minst 24 månader under en period om 36 månader. Kundföretaget kan som alternativ erbjuda arbetstagare en ersättning motsvarande två månadslöner.

EU:s arbetsvillkorsdirektiv

I tillägg till ovan har ytterligare förändringar i LAS trätt i kraft med anledning av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1152 av den 20 juni 2019 om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor i Europeiska unionen (arbetsvillkorsdirektivet). Förändringarna trädde i kraft den 29 juni 2022 och innebär ett utökat informationskrav för arbetsgivare.

Den mest centrala förändringen är att 6 c § LAS, som reglerar arbetsgivarens informationsplikt till den anställde, har utökats kraftigt. Arbetsgivare är enligt de nya reglerna skyldiga att lämna viss ytterligare skriftlig information om anställningsvillkoren till den anställde. Vissa villkor ska delges redan efter sju dagar medan andra ska delges senast en månad efter anställningens startdatum.

Den skriftliga informationen som arbetsgivare numera ska lämna till den anställde ska bland annat innehålla:

• information om arbetsplats och om det inte finns en fast plats i stället ange information om att arbetet utförs på olika platser eller att arbetstagaren själv bestämmer arbetsplatsen;
• information om arbetstagarens normala arbetsdag eller arbetstid;
• information om hur ofta och på vilket sätt den anställdes lön betalas ut (exempelvis genom insättning på den anställdes angivna bankkonto);
• information om det skydd för social trygghet som erbjuds den anställde (till exempel pension och försäkringar);
• information om vad som gäller för övertids- och mertidsarbete samt om ersättning utgår för den typen av arbete;
• information om vilka bestämmelser som parterna ska iaktta om någon av parterna vill avsluta anställningsförhållandet;
• information om arbetstagarens rätt till utbildning som arbetsgivaren erbjuder (om tillämpligt); och
• information att arbetsgivaren betalar arbetsgivaravgifter till staten.

Om du vill ha mer information eller rådgivning, vänligen kontakta vårt arbetsrättsteam.

På insolvensrättens område kom nyligen ny lagstiftning då en helt ny lag om företagsrekonstruktion trädde i kraft den 1 augusti 2022. Lagen innehåller ett antal nyheter och kommer med välkomnade klargöranden på flera punkter. Bakgrunden till lagen är ett EU-direktiv som bland annat syftar till att minska antalet konkurser av i grunden fungerande företag och motverka hinder mot den fria rörligheten av kapital.

____________

När ett företag har svårt att betala sina skulder på kort sikt kan företaget eller de företaget står i skuld till (det vill säga borgenärer) ansöka om företagsrekonstruktion. Syftet med en sådan rekonstruktion är att försöka rädda verksamheter som i grunden är livskraftiga. I korthet innebär en företagsrekonstruktion att företaget (gäldenären) tillsammans med en företagsrekonstruktör ser över verksamheten och förhandlar med borgenärer.

____________

Genom den nya lagen kommer rekonstruktionsplanen, ett slags åtgärdspaket för att försöka rädda gäldenärens verksamhet, att vara det centrala.

Enligt den tidigare ordningen skulle en rekonstruktionsplan upprättas med åtgärdsförslag för verksamheten, men denna kunde inte antas av de berörda parterna eller fastställas av domstol. Oprioriterade borgenärer kunde i stället begära ackordsförhandling och rösta om ett förslag om en ekonomisk uppgörelse med gäldenären.

Numera kan gäldenären och i vissa fall rekonstruktören begära förhandling av en rekonstruktionsplan. Rekonstruktionsplanen kan bland annat avse åtgärder som nedskrivning av skuld, försäljning av verksamhetens tillgångar eller delar av verksamheten och byte av företagsledning. Planen ska antas genom omröstning av de som skulle beröras av planen. Den stora skillnaden är alltså att alla berörda får rösta om en framåtblickande och juridiskt bindande plan för verksamheten.

Omröstningen går till så att de berörda parterna delas in i grupper i förhållande till deras respektive rättigheter och intressen gentemot gäldenären. För att en rekonstruktionsplan ska antas krävs vidare att samtliga grupper antar planen med inbördes majoritet om två tredjedelar. Rätten ska senare fastställa planen.

____________

En annan förändring genom den nya lagen är ett förtydligande avseende avtal om hyreslokaler.

Förtydligandet avser så kallade fullföljdsfordringar, vilket är fordringar (eller skulder) som anses uppkomna under företagsrekonstruktionen och därför inte ingår i rekonstruktionsplanen. Detta betyder att en sådan fordran inte kan sättas ned genom rekonstruktionsplanen.

Enligt den nya lagen kan gäldenären nyttja en hyreslokal under en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion utan att hyresvärdens fordran på hyra behandlas som en fullföljdsfordran. Nyttjande efter den inledande månaden leder emellertid till en fullföljdsfordran.

Ordningen motsvarar vad som gäller för konkurser.

____________

En ny regel införs om gäldenärens rätt att säga upp långvariga avtal.

Enligt den nya regeln kan gäldenären säga upp de flesta långvariga avtal med verkan efter tre månader. Rättigheterna beträffande den återstående tiden behandlas som skadeståndsfordringar uppkomna före företagsrekonstruktionen (det vill säga inte fullföljdsfordringar). Sådana skadeståndsfordringar kan därför komma att omfattas av skuldnedskrivningar i rekonstruktionsplanen.

____________

Ytterligare en fråga som fick uppmärksamhet vid beredningen av lagstiftningsarbetet handlade om så kallade ipso facto-klausuler.

Ipso facto-klausuler är avtalade villkor med innebörden att avtal kan sägs upp i samband med ansökan om- eller beviljande av företagsrekonstruktion.

Även om den dominerande uppfattningen länge har varit att sådana villkor saknar verkan enligt svensk rätt, har situationen varit något oklar.

Numera kommer rättsläget att vara klarlagt. I enlighet med EU-direktivet anger den nya lagen om företagsrekonstruktion ett uttryckligt förbud mot ipso facto-klausuler. Exakt vilka villkor som kommer att ses som ipso facto-klausuler och därmed omfattas av förbudet återstår emellertid att se.

Kammarrätten upphävde den 16 maj förvaltningsrättens och IMY:s beslut om att fem aktörer inom hälso- och sjukvården ska betala sanktionsavgifter för överträdelse av EU:s dataskyddsförordning. I samtliga fall utom ett upphävdes också IMY:s förelägganden om att aktörerna skulle åtgärda vissa brister.

I alla mål fäste kammarrätten betydande vikt vid bevisbördans placering och vilket beviskrav som ska tillämpas vid sanktionsavgifter. Kammarrätten konstaterade att IMY har bevisbördan för att förutsättningarna för att påföra en sanktionsavgift enligt dataskyddaförordningen är uppfyllda. Vad gäller beviskravet ska det klart framgå att förutsättningarna för att besluta om en administrativ sanktionsavgift är uppfyllda. Det är ett högt beviskrav och detsamma som gäller för att påföra skattetillägg, men inte lika högt som för en fällande dom i brottmål.

Kammarrätten konstaterade också att den behovs- och riskanalys som ska föregå tilldelning av behörigheter till sjukhuspersonal inte är bunden av formkrav. Avgörande är i stället att personuppgiftsansvarig har säkerställt en lämplig säkerhetsnivå. Vad gäller behörighet för tillgång till personuppgifter konstaterade kammarrätten att behörigheten var anpassad till vad användaren behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Detta mot bakgrund av att en användare skyndsamt kan behöva tillgodogöra sig samtliga uppgifter om en patient för att vårda denne. Funktionen ”aktiva val” hade använts som integritetshöjande åtgärd. Kammarrätten konstaterade att behörigheten inte kunde bedömas utan underlag avseende vilken behörighet som krävs för en god och säker vård. Sådant underlag hade inte presenterats av IMY.